Im in speechless
Chockbesked, eller blev jag bara bekräftad..
Är det beskedet jag gråter för eller är det någonting helt annat.
Ska jag skratta eller gråta. Åt mig själv eller åt honom. Åt situationen eller de faktum att det inte är jag?
Spy känslor, illa mående... Om 3 minuter ska jag hålla i utbildning. Jag ska lära dom hur man förmedlar rätt energi och hur man får människor att lyssna. Jag ska Inspirera och introducera dom i försäljningens värld av skådespeleri. Jag kliver i min roll och plötsligt är allt glömt.
Åter i chock, varken ledsen eller avundsjuk men helt ställd. Nu skrattar jag- garvar. Tårarna rinner som resultat av mitt roade sinnestillstånd. Det hela känns som ett jävla skämt!
Before God and these witnesses, I, Theresa , take you, XXX, to be my husband.
To have and to hold, from this day forward,
for better, for worse, for richer, for poorer,
in sickness or in health, to love and to cherish 'till death do us part.
And hereto I pledge you my faithfulness
In return…
A assloving, old bull who cant live with out chewing gum and the mirroreflection of his awsome face!
God i sound bitter.. But i just realize, that was not for me. I´ll never forget, or regrett but we could never promise each other eternity.
Did i mention one of my favorit movies are Runaway Bride?
